Nu har jag sätt klart på den där dokumentären, och den hette Boy Interrupted btw (tror inte jag sa det i det förra inlägget). Gud va sorligt det var, när man fick se dom begrava pojken och se när mamman berättade, hon grät så mkt :'(. Ja, jag grät oxå........ Nu känner jag sån fruktansvärt medlidande för mamman och pojken. Han skrev ett självmordsbrev och hoppade ut ur fönstret. Det var han pappa (han hette Hart) som hittade han, helt blodig och livlös på typ marken elr va det var. Evan hade varit depremerad i hela sitt liv, ända sen han sa sina första ord (typ) hans familj gjorde allt dom kunde för att få honom frisk men hans sjukdom (den där bipoär elr bipolör nånting) gick inte att bota. Tycker man om sorligt så bör man se den.

Fast jag tycker jag har gett mkt sammanfattningar av filmer och böcker och artister osv. så nu ska jag sluta, hehe.

Ps. Puss o Kjam <3