Det måste vara nått fel på mig. Jag kan varken hata elr älska. Det finns ett undantag dock (men det behöver vi inte ta upp). Ibland är jag så tom. Samtidigt som jag är fullproppad till bristningsgränsen. Fullproppad av allt och ingenting. Det är nått fel på mig. Jag kan  inte agera utan att ha ångest som följd. När jag är skrattar är det en fasad. När jag gråter så utvecklas det till fysisk smärta - och inte för jag själv skapar det - hela jag skakar. Jag hyperventilerar och sen utvecklas det till ångest. Precis som att jag hatar mig själv för att jag gråter (läs känner). Jag vill inte! Jag vill inte!! Jag känner mig tom, brusten och borta. Jag känner mig bortkommen, bortappad. Inte vilsen, jag vet exakt vem jag är.

Om jag bara vågade. Om jag bara ville våga. Om jag bara kunde våga våga.

Nu ska jag gå och bli positiv, hejdå

Ps. Puss o Kram<3